.

Med barnen var det lite annorlunda med. Jag har många gånger funderat över hur de kände och hur de egentligen  reagerade? Jag är inte så säker på det men jag gjorde vad jag kunde för att de inte skulle känna sig utanför och isolerade i all uppståndelse.

.

Det starkaste minnet var när mitt hår började rasa från mitt huvud. Jag frågade grabbarna om de ville klippa av mig håret. På två röda var saxarna framme och jag vill verkligen intyga att vi hade en trevlig stund tillsammans. Det blev en punkfrissa, rutmönster och till slut var allt borta. Den yngste kallade mig för skinnhead och kunde inte låta bli att känna mig över huvudet så snart han kunde. Vidare fick grabbarna vara med när jag skulle välja och beställa mina peruker. Det blev en rak, korthårig peruk och en lång variant med lockar (vad jag skulle ha den till förstår jag inte). Peruken var ingen hit därför det kliade oerhört och den åkte av när helst jag kände för det.

.

Jag kom också ihåg ett pedagogiskt snack jag hade med minstingen. Vi satt ute i eftermiddagssolen och talade. Jag berättade för honom om att jag skulle göra en bröstrekonstruktion. Jag skulle helt enkel göra ett nytt bröst av en del av min mage. Sonen satt tyst och lyssnade varefter han blixtsnabbt säger: Mamma, om du får tvillingar, hur gör du då??" Han är idag ingenjör och nu förstår jag hur han tänkte. Problemlösning! Hahaha....

.

En annan rolig episod var när jag mötte en okänd man på ICA och han stannade till vid mig och sa "Cantona" och sedan gick han vidare. Hahahaha...han tyckte jag var lik en fransk fotbollsspelare. En riktig buse...hahaha. Jag är lång och hade vi tillfälle en brun skinnjacka och en keps på huvudet. Såg förmodligen ganska sliten ut också.

...

Eric Cantona

.