Idag på fikaraste fastnade min uppmärksamhet på en artikel om en okänd svensk kvinnlig designer. Bilden var så vacker på henne från den tiden varför jag inte kunde låta bli att läsa vidare.

Här vill jag visa två bilder som min vän Anna-Kari skapat genom etsning. De kommer inte riktigt till sin rätt på mina bilder när jag hade svårt att få bort den isande blå tonen. Jag hoppas kunna inspirera henne till att ta upp sitt konstnärliga skapande igen.

 

 

 

 

.

 

 

 

Fakta:

Matisse föddes i Le Cateau-Cambrésis men växte upp i Bohain-en-Vermandois i departementet Aisne. Han flyttade 1887 till Paris för att studera juridik. Under en tids sjukdom började han att måla, och 1891 inledde han studier i måleri på Académie Julian i Paris, där han bland annat studerade för Odilon Redon och Gustave Moreau.

I början var han mycket influerad och inspirerad av verk av konstnärerna Édouard Manet, Paul Signac och Paul Cézanne. Han blev snart ledare för de målare som kallas fauvister. 1901 deltog han i en utställning, och 1904 hade han sin första separatutställning. När han flyttade söderut till bland annat franska rivieran, träffade han André Derain och hans måleri utvecklades, det han då utförde är bland det bästa han gjort och verken från 1906-1917 räknas till hans förnämsta. Efter att ha bosatt sig i Nice 1921 blev hans konst mer dekorativ och lite mindre intensiv.

1941 fick han besked att han hade cancer, men trots att han blev rullstolsburen hindrades han inte från att arbeta med sin konst. Han var dock märkt av sjukdomen och det var vid denna tidpunkt han började arbeta med papper och collage, som även det, blivit ett signum för Matisse, tack vare hans känsla för färg och form.

Nationalmuseum innehar några verk av Matisse

För 2 år sedan ringde Anna-Kari till mig och bjöd hem mig för att måla i akryl. Jag hade hört talas om akryl men jag hade aldrig prova tekniken. För ett par år sedan tog hon ett sabbatsår från sin lärartjänst för att gå på konstskola i Falun.

Titta gärna på detta inslag för att förstå storheten i förmågan hos en konstnär.

 

Trompe l'œil (franska ’som bedrar ögat’, av tromper ’bedra’ och œil ’öga’), synvilla, ett sedan antiken inom konsten utbrett framställningssätt som försöker göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett målat och ett verkligt föremål.

Trompe l'œil kan användas som bildmotiv eller, från mitten av 1400-talet och framför allt i det holländska 1600-talsmåleriet, utgöra en egen bildtyp.

 

Yrjö Edelmann

 

 

Yrjö Edelmann, född 1942 i Helsingfors, är en svensk konstnär som har blivit känd för sina realistiska tavlor föreställande paket, servetter och liknande. Yrjö Edelmann började sin konstnärsbana som illustratör på Åhlén & Åkerlunds förlag. Efter en studieresa till USA kom han i kontakt med det nya amerikanska måleriet. Yrjö Edelmann är utbildad i USA hos James Rosenquist, som inspirerade Edelmann att gå egna vägar fram till sin högst personliga konst. Han tog till sig detta och 1973 tällde han för första gången ut sina tavlor. Yrjö Edelmann är trollerikonstnären, med sin konstart som kallas trompe l'œil, att lura ögat. En konst som vill bedra ögat genom att framstå som verklighet. Han er besatt av papper, gärna skrynkligt. Som tittare vill man gärna gå fram till hans målningar och försöka peta på något som ser ut som en snörstump eller en bit maskeringstejp som tycks sticka ut från tavlan. Med sin enastående teknik lyckas han få dimensioner som gör att tavlan kommer ut från väggen, trots att det endast är en platt. Edelmanns mycket säregna papperskonst har gjort honom världsberömd med utställningar i USA, Japan och i de flesta europeiska länderna.

---

Lyon är känd för alla sina väggmålningar. Ett konstnärskollektiv fick förmånen att dekorera stadens byggnader. Passa på, om ni besöker staden, att gå runt och titta. Har försökt ladda ned bilder från Lyon men de var spärrade.

---

Här kommer jag att visa några exempel på konstarten i olika former!

---

Väggmålning

---

---

Gå gärna in på nätet och läs mer!

Gnistbildning spela mellan fiktion och verklighet, Chris Gilmour är skulpturala verk inbjuder publiken att dra på minnen och känslor förknippade med välkända föremål. Life-size skrivmaskiner, cyklar och gitarrer, noggrant tillverkade och detaljerad, utmana åskådarna att förbli just det: observatörer. När naturlig instinkt tigger interaktion med sådana dynamiska objekt lockar skrivmaskinen som ska kunna utnyttjas, till cykeln köras, gitarren som ska spelas. Resultatet ger stöd åt Gilmour är anledningen att välja sådana föremål för sin suggestiva och konceptuella makt.

Los Angeles native Mike Stilkey has always been attracted to painting and drawing not only on vintage paper, record covers and book pages, but on the books themselves. Using a mix of ink, colored pencil, paint and lacquer, Stilkey depicts a melancholic and at times a whimsical cast of characters inhabiting ambiguous spaces and narratives of fantasy and fairy tales. A lingering sense of loss and longing hints at emotional depth and draws the viewer into their introspective thrall with a mixture of capricious poetry, wit, and mystery.

---

---

Den här duken har stått orörd i fem månader och jag har tappat inspirationen. Tanken är att jag skall försöka måla av ansiktet på min älskade Marit. Pust..... jag har inte bestämt mig för om jag skall måla av henne, rakt av, eller om jag skall göra ett abstrakt motiv. Hoppas det lossnar snart......

 

 

Det här armbandet betyder en hel del för mig. Historien är den att min släktgård i Överkalix har detta bomärken. Min farbror Knut, som övertog släktgården, tillverkade under 60-talet en form för att tillverka armband, som visas på bilden. Min mamma fick ett sådant här armband men hon delade armbandet i åtta delar och gav oss 7 barn varsin länk. Armbandet gick förlorat.

-

Min släkt har färg och form i blodet och min farbror jobbade med silver och smide på sin fritid. På den tiden var det inte lätt eller särskilt billigt att köpa silver varför han använde sig av två-kronor i silver.

-

Tyvärr gick min farbror bort för tidigt i cancer och jag saknar honom så. För 6 månader sedan fick jag kontakt med min kusin Åsa, dotter till Knut, och hon berättade att hon hade formen till armbandet. Oh.... vilken känsla! Jag hade planer på att tillverka ett armband själv men var finns tiden. Idag finns det heller inte så många guldsmeder, som till en vettig kostnad, kan göra sådana här jobb. Jag hade tur och hittade en guldsmed i Borlänge. Han gjorde exakt ett sådant armband som min mamma hade på sin tid. Så nu har jag ett armband! Jag lovar er att jag kommer att vårda det med omsorg och skall försöka låta det leva vidare i släkten.